På flykt

Idag lät vi omvärlden sluta existera en stund och gömde oss bland karuseller och sockervadd. Mycket skratt, lite gråt samt en och annan hamburgare: ett alldeles förträffligt montage av existerandets fördelar.

Nu ljuder snarkningar och mammarop i hemmet. En slocknade som en tändsticka i stormväder så fort vi kom hem. En annan sov en stund i bilen och är ännu vaken trots att klockan redan är halv tolv. Den minsta har somnat lagom lätt, efter att ha fått beundra storasystrarnas upptåg hela dagen. För henne krävs ännu inga åkattraktioner för att skapa spänning i vardagen. Att någon magiskt försvinner bakom sina egna händer och sedan med ett triumferande ”kokkooo” återuppstår kan fascinera och glädja henne hur länge och innerligt som helst.

Snabbare! Högre! Mera! Oj, vad vi var modiga! De underbara miniatyrmänniskor jag kallar mina, överträffade sig själva gång på gång. De är plötsligt så trygga i sig själva.

Adrenalinet påpekade förstås blodsockret hos äldsta dottern, det kommer man liksom inte undan. Vi får mäta några gånger extra inatt, men just nu är blodsockernivån acceptabel. De två andra smådamerna har båda lyckats förtära något som deras immunförsvar anser fientligt, så hudar kliar och magar gör ont. Jag vågar faktiskt ändå, med risk för jinx, påstå att alla tre kommer att sova väldigt gott inatt.

Och vad jag önskar att också jag ska få somna om mellan sockermätningarna, nu behöver jag min skönhetssömn. Alternativet är väl att pandaringarna runt ögonen blir permanenta.

Jag ÄLSKAR hennes ansiktsuttryck, i det magiska cirkuståget som knappast var ämnat att skrämma någon. Hon är närvarande, ivrig och intensiv. Ibland är intensiteten självklart en utmaning. Oftast är den en ögonöppnare. Hon lever verkligen fullt ut, till och med mera än treåringar i allmänhet. Hur undviker man att omedvetet försöka tygla den förmågan?

Nu sover snart alla i huset. Imorgon ska vi istället undvika all eskapism och försöker få lite ny ordning i vårt hem.

Annonser

Hur man överlever

”Berätta din historia här…”, föreslår wordpress-appen då jag ska börja skriva ett nytt blogginlägg. Ja, men visst! Historien om en bitter midsommar kunde väl avskräcka vilken läsare som helst från att klicka sig in hit igen. Dessvärre tror jag bestämt att jag lärt mig en del nu igen, så jag kan inte vara riktigt så pessimistisk och bitter som jag tror att jag är.

(Mitt nya ankare runt halsen, ett pålitligt!)

Det går fort nu. Jag inser sakta men säkert hur mycket jag bearbetat det senaste halvåret, långt innan jag förstod att det fanns något att bearbeta.

Att bloggen fått gå i midsommardvala hade dock inget med mina nya insikter eller mitt intensiva högtidsfirande att göra. Det är bara det att så många insikter rör så många andra människor att filtret får skruvas fast stenhårt och tätas med både lim och silvertejp för att jag inte ska skriva något riktigt onödigt.

Jag har åtminstone kommit fram till att jag borde anamma några råd olika personer förärat mig med i en helt annan tidsålder.

1. Kasta inte pärlor för svin!

Ta en sekund och fundera på vad uttrycker betyder i praktiken för just dig.

För mig kan det uppenbarligen betyda att jag inte ska gå in i vilka diskussioner som helst och att jag ska sluta slösa snöskredssegrar i muntliga debatter på folk utan värderingar eller sunt förnuft. Inte för att det skulle vara tungt att stå för sina åsikter och sätta ord på dem, men om den andras så kallade värderingar inte är annat än unkna och äckliga så kan omgivningen faktiskt må bättre av att man inte råkar få den andra att avslöja sin dumhet.

2. Var inte så jävla envis!

Ja, förklaringen kan vara precis den samma som ovan. Eller så kan den vara att man ska ge upp lite tidigare gällande det mesta.

3. Andas!

För det första underlättar det syresättningen. För det andra underlättar det avslappning. För det tredje underlättar andningen avsevärt både tanke- och uttrycksförmåga. Kom ihåg att andas.

4. Mitt sista tips till mig själv har faktiskt ingen tidigare gett mig. Det tipset är att inte utsätta sig för en väldigt fin live-version av den låt man planerat att använda som brudmarsch. Särskilt inte på en glad och somrig tillställning exakt sju dagar innan det planerade och inhiberade bröllopet. Det gör helt enkelt bara riktigt jävla ont.

-Kasta inte pärlor för svin!

-Var inte så jävla envis!

-Andas!

-Skippa vissa låtar ett tag!

Annars går det nog riktigt bra här.

Det går aldrig att bli dum igen

Inte ens fast man går på samma stigar i skogen som man följt för tjugo år sedan, får man tillbaka den där naiviteten. Jag hittar den inte! Jag vill ha tillbaka blåögdheten och bli dum igen. Vill inte lära mig något.

Nadja betyder hopp. Det är inte en slump. Sådana där floskler om tro, hopp och kärlek kan jag faktiskt bespara dig. Vem som helst kan räkna ut att tron inte varit någon enorm stöttepelare efter att min så kallade far inte tyckte statskyrkan läste Bibeln tillräckligt ordagrant. (Linnéa sitter bredvid och säger ”BABABABABA”.) Kärlek? När man mår sämst hjälper den inte alltid.

Men efter att världen en gång faktiskt var helsvart (nu snart tolv år sedan), jag trodde att jag inte var gjord för detta universum, och jag kom upp ur den gropen och kände mig lycklig igen… Jag minns så tydligt hur det kändes och hur jag lade in den känslan och tanken djupt förankrade in i erfarenhetsbanken. Och det kanske är den dagen som gjort mig stark. Dagen jag insåg att det var möjligt att bli lycklig igen trots att världen känts så svart att hoppet var borta. Aldrig har någonting känts riktigt svart efter det, för jag har alltid kunnat påminna mig om att det kan kännas bra igen.

Sen fick min första dotter ett namn som betyder det viktigaste i världen. Nadja. Nadezhda. Hopp.

Måste man egenligen vara lite naiv för att ha kvar hoppet? Jag tror visserligen inte att världen kommer att bli sådär genomsvart någonsin igen. Jag håller ihop, på något konstigt sätt. Ungarna gör mig fortfarande lycklig och kanske lite stark. Mina vänner är de bästa man kan tänka sig och jag vet att jag har det bra, trots allt.

Att krossas så av någon man gett sitt allt, kan det eliminera blåögdheten för all framtid? Man måste nog vara ganska naiv för att tro på den sortens kärlek, och naiv har jag verkligen alltid varit! Jag har trott och jag har hoppats. Jag har förlåtit och försvarat och blundat gång på gång tills det inte längre var ett alternativ. Mitt hopp tar ingen någonsin ifrån mig. Men det att man verkligen skulle kunna lita på en annan människa och komma riktigt nära, utan att få betala ett astronomiskt för högt pris, det kommer jag inte att tillåta mig själv att tro igen. Det går aldrig att bli dum igen, att bli av med insikter. Inte ens fast man går på samma stigar som man gick på för tjugo år sedan.

Emotionellt bedövad

Det finns så många människor att skydda, så i bloggen kan jag inte berätta vad som hände. På något sätt var jag förberedd, samtidigt som allt kom som en blixt från klar himmel. Jag borde ha förstått mera. Med min bakgrund borde jag faktiskt ha varit smartare. Ändå känner jag mig mest bedövad av chock och sorg. Det skulle vara vi i 376 år, till att börja med. Vi hade 371 år kvar.

Isabelle är expert på att hänga tvätt.

Alla som har barn vet att deras förmåga att hålla en i nuet är exceptionell när världen rasar. När man står i duschen med dörren öppen och en åttaåring med axlarna uppe vid öronen kommer kånkande på åttamåningen och treåringen sticker in ett huvud för att berätta vad lillasyster gjort för tassigt, men inte får något sagt för allt fnitter. När man krossas av ett jobbigt möte och efteråt måste testas, promenerar hemåt från butiken medan en skriker allt hon kan för att hon inte är i famnen, en kissar ner sig mitt på en liten skogsstig och en är arg som ett bi för att hon inte vet varför hon är arg. När man bara slumrar till några minuter åt gången för att treåringen precis skrämt bort åtta spöken från sitt rum och nu vill ligga med både en arm och ett ben runt sin mamma OCH prata om spöken. När man får omotiverade kramar och kärleksförklaringar i de mest kreativa former, då man minst anar det.

Linnéa erövrar jordklotet.

Underbara ungar, hoppas ni är tryggt med någon annan när känslorna kommer ifatt mig. Det kommer att hända. Bedövningen måste snart släppa. Vad är halveringstiden för skyddsmekanismer?

Mitt nya namn

Isabelle blir orolig så fort hon inte ser mig. Jag försöker hålla mig lugn och nära. Linnéa har svårt att sova. Nadja är plötsligt så stor och duktig, men krymper ibland. Plötsligt tror jag att det kan ha varit sant, det som alla alltid sagt. Jag kanske är ganska stark. Hur kan jag annars hållas på fötter just nu? Men varför måste jag tvingas bevisa det gång på gång? Jag ville ha det tråkigaste livet. Jag ville ha ekorrhjul och vardagstristess.

Känslorna är avstängda. Jag väntar på att de ska slå ner mig så fort allt annat är lugnt och stabilt. Så fort jag får chansen kommer jag att gå i bitar. Nu får jag inte göra det. Jag har tre som behöver mig och som gör mig så obeskrivligt lycklig, mitt i allt det smärtsamma.

Jag skulle lägga till en ring, men fick istället ta bort en under mindre trevliga omständigheter. Nu följer byråkrati och nya livspussel. Småningom smakar jag på mitt nya namn och försöker acceptera att det faktiskt är jag. Och att det nya namnet inte är ” lyckligt fru” utan ”ensamstående trebarnsmamma”.

Utan ankare

När man inte kan skriva något alls, vad skriver man då? När man känner sig platt, när man känner sig tom och när man känner sig som en kliché, hur ska orden hjälpa? Som om hela världen hade stannat, samtidigt som allt fortsätter snurra som om inget hänt.

Där borta skymtar båten som berättar var vi är nu. Jag och småflickorna är på Hitis. Äldsta damen blev ett dygn längre i Åbo, hos sin allra bästa vän. Skyddsnätet är fortfarande utspänt, jag har de bästa människorna runt mig. De känner, istället för mig. De behandlar mig som om jag skulle ha gått sönder. Medan jag själv väntar på att göra det. Tre små detaljer gör mig lycklig, noll, tre och åtta år gamla. Resten spelar liksom ingen roll.

Musiken i öronen hela dagen, och en flaska vin. Med det klarar man sig väl en stund? Frågan är hur man gör när verkligheten hinner ifatt. Och hur länge man kan hålla den på avstånd?

Hur håller man sig nere på jorden, ovan ytan och på trygga vatten utan ankare?

Jag föll

Jag lever för att skriva och skriver för att leva. Skrivandet och Hitis, mina skyddsnät i livet. Den senaste veckan har varit omänskligt tung. Flashbacks, mardrömmar, ångest, maktlöshet, känslor av otillräcklighet och misslyckande, rädslor jag inte trodde att jag skulle uppleva igen. Och fram för allt, den där äckligt vuxliga känslan av att den inte finns några enkla svar. ”Back to basics” funkar inte länre. Fronterna är plötsligt så många igen, och jag sitter som spindeln i mitten av nätet och känner mig ensam.

Att mitt ankare ännu är på den där långa jobbresan och hela familjen blev sjuk på en gång minskade ju inte precis på det psykiska illamåendet. Jag har inte ens haft tid att vänta och räkna dagar. Har du svårt att greppa mindfulness? Testa att ta hand om tre sjuka barn och sedan själv bli sjuk, mera i nuet kommer du aldrig att vara! Om det hade varit den värsta sortens magsjuka vet jag inte hur vi hade klarat oss. Nu var det största problemet att få i sig mat och vätska(!), illamåendet var inte så farligt. Problemet att få i mig mat började dessutom före magsjukan. Över fyra kilo ner på en och en halv vecka, man blir rätt matt. Men det kommer tillbaka!

Mammas kylskåpsdörr.

På fredagen åkte jag till Hitis. Alla som känner mig vet att Hitis är min paradisö, min hemby och mitt andningshål. Aldrig förut har väl syrebristen varit så svindlande. Men efter ett dygn kunde jag äta utan att behöva tvinga mig att svälja varje tugga och efter två dygn kände jag mig till och med nästan stark. Min min min min min min min, min brandkår, mina människor, mitt café, mitt vatten, min sol, min vind, mina vågor. Mamma och bror, min extrafamilj, min Silvertejp, mina extraföräldrar, min nästansyster, min högerprasslare och min brandkår (som jag knappt gör något med längre). Att ni finns, det är ibland faktiskt så att man får för sig att man gjort något bra i ett tidigare liv.

Vi rymes inte med färjan, så vi var tvungna att stanna en timme extra. ”Jättesynd”.

Allt ordnar sig. Allt löser sig. Det har inte heller hänt något dramatiskt just den här veckan. Det är kanske bara så att alla livets små bekymmer antagit sina superlativer på en gång. Veckan har varit omänskligt tung, men jag överlevde än en gång. Jag föll, men skyddsnätet fanns där. Jag behövde bara ta mig dit och lära mig att andas igen. Tack för att ni finns ❤