Move och skolgymnastik

Bakgrunden är att en pojke dött av ett sjukdomsanfall han drabbats av under en gymnastiklektion. Detta i samband med något som heter Move-mätning. Ett konditionstest. Jag ska inte ens försöka sätta mig in i, föreställa mig, tragedin som de anhöriga går igenom. Hur skulle jag kunna det? Åtminstone här i Åbo bestämde man sig rätt omgående för att avbryta Move-mätningarna för stunden. Debatterna om både testet och om skolgymnastiken överlag låter inte vänta på sig. Samtidigt sitter jag hemma med ett barn som gråter över att gymnastiken är för tung och minns hur jobbigt jag själv tyckte att det var.

Rätt att avbryta testningarna? Absolut! Oberoende av omständigheter, är associationerna till testet för tillfället inte sådana att testet ska genomföras. Testet ska utredas och sorg ska sörjas. Punkt.

Samtidigt dyker det upp en hög andra frågor, associerade till skolgymnastiken. Och med en förtvivlad dotter som plötsligt inte vill gå till skolan längre, måste jag sätta mig in i debatterna. Å ena sidan känns timingen hemsk, att det är just nu som dottern reagerat och inte vill gå till skolan. Jag vet inte om hon hört om tragedin. Å andra sidan kan jag se att diskussionen tas upp precis när vi behöver det.

I en kropp som känner allt så starkt, blir ansträngningen dubbel. Förutom den fysiska ansträngningen, ska hon hantera att hjärtat slår så det känns, att hon blir varm och svettig, att varje andetag är medvetet och att kroppen känns trång. Förutom alla jobbiga intryck utifrån, som redan är för mycket, blir hon attackerad av intryck inifrån och intrycken gör ont. Vi talar alltså om en flicka som upplever att pipandet från butikernas kassor gör ont i huvudet och som önskar att bilarnas blinkers inte existerade, då de är så smärtsamt intensiva i sitt klickande.

Samtidigt är hon en sort som kunde sitta och läsa dygnet runt. Hon MÅSTE hitta ett motiverande sätt att röra på sig tillräckligt. Hon måste lära sig att anstränga sig fysiskt, utan att bli förtvivlad.

Klättring går i och för sig bra. Hon älskar att dansa. Hon springer och sparkcyklar massor. Så hon kan! Men hur gör man så att inte de negativa associationerna tar över och obehaget blir för stort? Hur motiverar man? Och hur kommer man över tröskeln? Hur får man henne att vilja testa på allt och varför ska skolgymnastiken alltid vara ett så svårt kapitel?

Om du sitter på lösningen, borde du få nobelpris i alla kategorier.

Annonser

Helvetesklick

Dagens ord är helvetesklick: det unika och obotliga klick som uppstår mellan två personer som har varsin hög helveten bakom sig och delvis kommit till samma insikter om tillvaron. Sker inom några minuter och är, som antytts ovan, irreversibelt.

Det som inte dödar, det…

Stärker?

Haha! Nej.

Det som inte dödar, det ger dig en hög onyttiga försvarsmekanismer och en väldigt svart humor.

Problemet är att man efter några helveten småningom inte längre kan klicka på andra sätt. Den svarta humorn, de kreativa, optimistiska halmstråen och de många uppgivna suckarna som följs av triviala kommentarer om något helt nytt ämne, blir liksom en förutsättning för givande umgänge.

Det som inte dödar, ger dig en hel hög onyttiga copingmekanismer, svart humor och vänner för livet. Och helvetesklick.

Nya förolämpningar

Idag har vi testat att vara alldeles rasande på varandra, jag och Nadja. Vi var dessvärre på allt för gott humör för att vara det på riktigt, så vi drog till med de mest kreativa skällsord vi kunde komma på, istället för de värsta. Nadjas skällsord hade mest med vissa kroppsdelar och därifrån härstammande ämnen att göra. Dem lämnar vi bort. Men ett par riktiga skatter hittade hon faktiskt på! Till exempel:

-Din Andromeda-galax Pollux!

-Ditt fnittervirus!

Och så det värsta skällsordet av dem alla:

-DIABETES!!!

20180910_1601291531021565627269309.jpg

Jag kom på lite mångsidigare alternativ, tycker jag själv. Förutom klassikern, ”DIN FÖRBRAKADE MUNICIPALRACKA!” (från Varför är det så ont om Q av Hasse Alfredsson) klämde jag till med:

-Din aspartamintoleranta byrakå!

-Din acetylsalicylsyra!

-Du din kråkskrämma!

och

-Du din glutenfria näspetare!

Vid närmare eftertanke var de kanske inte så kreativa. Dottern vann nog i påhittighet som vanligt. Min underbara unge.

Nadja hälsar: vghdffhgtydtjhudrthseghgvhkjhuftft (igentligen ingenting) för nu ska jag på wc hehehehehehehehehehehehehehe!

Sönder

En granne jag aldrig sett förr, reparerade min bil med buntband igår. (Det var någon plastdel som vridits snett vid ena framhjulet, så det hördes ett trevligt dunkande när jag körde.) Nu fattas bara silvertejpen!

Småflickorna var hos sin pappa i några timmar och somnade tydligen där nån timme före läggdags. Så kom de hem till mig precis innan läggdags men var förstås inte så trötta längre utan skrek i några timmar. Runt elva sov alla. Jag orkade inte, utan skrek tillbaka.

Sedan ”råkade” jag snubbla över det bästa citatet från Grey’s Anatomy. Miranda Bailey är så smart.

Tror ni buntband kan reparera människor också? Silvertejp vet jag ju att funkar, jag har bara inte träffat min silvertejp på länge. Hon måste bjudas på kaffe omedelbart. Silvertejp, när kommer du? Jag gick sönder.

Omotiverad bild på sötnöt, för positiv fiilis.

Dagisakademi

Idag har jag gått på kaffe, choklad och socker. Energin var slut redan innan vi vaknade. Självklart tyckte småflickorna att natten var slut prick klockan sex på morgonen. Jag tror att jag hade glömt att dra för mörkläggningsgardinerna. De är för övrigt en av universums bättre uppfinningar.

Lyckligtvis märkte vi också att det fanns andra som hade det betydligt sämre.

Omotiverad bild på glad och nyklippt miniatyrmänniska!

Min energi fördelar sig så konstigt över dagen och över olika sysslor. Vid närmare eftertanke inser jag att fördelningen ändå är rätt typisk. Allt som måste göras är nästan oöverkomligt (disken, maten, blöjorna…) medan jag lätt rensade ur ett par överfulla lådor med saker-som-inte-har-någon-plats-eller-som-ingen-vet-vad-de-är. Dessutom gick det bra att installera en ny skrivare och gå runt i Skanssi och shoppa alla småsaker jag glömt att köpa de senaste månaderna. Nu tror jag inte att det finns någon manick i hemmet som saknar batterier längre.

Linnéa klättrade upp för en trappa för första gången (vi har inga hemma att öva på) och har dessutom börjat gå med bara någons händer som stöd. Snart springer hon! Skrik har skrikits och utbrott har utbrottats. Allergiska reaktioner har dessutom fyllt varje i övrigt avslappnad minut. Linnéa har ont i magen och utslag på överkroppen. Isabelles mage ser ut som en fotboll och hon har betett sig som om hon verkligen höll på att krypa ur skinnet. Det är hemskt att se hennes obehag, och det är ibland svårt att förklara på ett trovärdigt sätt att det är allergin som tar sig uttryck i de värsta raseriutbrotten. Ibland går det lätt att bevisa, då en dos antihistamin får henne att gå från onåbar, gallskrikande hösäck till ängel som erbjuder sig att tömma diskmaskinen och meddelar att det nu går bra att prata med henne igen. Andra gånger har hon redan fått maximal dos och obehagskänslan är för allmän och genomträngande.

Imorgon blir det dagis för mig och två av töserna. Där passar jag bra in! Vilken chock det kommer att bli, att sedan småningom försöka återerövra den akademiska världen.

Såhär såg hon ut, minstingen, när hon valde huvudämne för några månader sedan.

Ny början

Dagisstarten är nära! På måndag ska miniatyren börja nosa på sin dagisgrupp, hattifnattarna. Min hattifnatt har fått en del nya kläder, vi försöker skjuta fram förmiddagsvilan lite och allergilistan är levererad. Egentligen är det inte en allergilista, utan en lista på vad hon kan äta. Ris, vete, havre, zucchini, blåbär, hallon, gurka, griskött, kyckling och fisk. Tio födoämnen hon klarar av, även om de olika köttsorterna ställer till det lite för magen. Helst ska hon inte äta samma sorts kött två dagar i rad. Det blir svårt att förverkliga. Listan på vad vi vet att hon inte tål är väldigt mycket längre. Men man får tänka positivt: det är inte alla som med stöd av läkarintyg får diktera vilka födoämnen barnets dagis får servera ens barn. Här går vi enligt ”förälderns lista”. Så fort vi hittar flera födoämnen som passar, meddelar vi dagis och de får lägga till en punkt på menyn.

Mat är damens favoriträtt. Så det blir nog bra, även om den korta matlistan inte ger utrymme för några kulinariska mästerverk. Den allergivänliga modersmjölksersättningen garanterar att hon ändå får i sig det hon behöver. Ännu i ett drygt år får hon dricka hur mycket som helst av den. Vi har det bra, ändå! Och hittills har endast mjölk, banan och päron orsakat riktigt jobbiga symptom. Vi hoppas att allt annat hon är allergisk mot nöjer sig med att ge henne trög eller bubblig mage och nässelutslag.

Om barnskydd

Barnskydd. Skydd. Det här är inte ett lätt inlägg att skriva. Det har existerat i evigheter, minst, i det oskarpa idémolnet som omringar mig. Men det är bara så att ordet ”barnskydd” inte ger bra vibrationer. Barn ska skyddas från något eller någon. Lingvisten i mig vill genast skriva om ordet, men blir det bara en menlös eufemism eller är det ett exempel på de tillfällen där språkets makt skulle kunna förändra tänkande och attityder? Barnstöd, hur skulle det låta? Familjestöd?

Pang på, nu ska jag bara skriva det.

20180824_1408024994868705022471297.jpg

Det är ingen nyhet att jag själv haft en hel del med barnskydd att göra. Eller ja, det kanske det är för någon. Jag har som barn bott korta perioder på både skyddshem och familjehem. Familjearbetare har flertalet gånger övervakat umgänget med umgängesföräldern (två timmar varannan månad) och familjen fick till och med ekonomiskt stöd för en telefon med nummerpresentatör, långt innan det var standard. För att skydda oss från att svara i telefon vid fel tillfällen. Mina erfarenheter av barnskydd är kanske ingen thriller, men inte är de heller någon stor framgångshistoria.

Nu vet jag ju att barnskydd kan blandas in från många olika håll. Jag gav mig ändå f*n på att jag inte skulle ha något med den myndigheten att göra när jag själv fick barn. Erkännande av faderskap kunde jag väl godta att gjordes med och hos en barntillsyningsman, men i övrigt skulle jag ”klara mig själv”. Nu, snart nio år efter att förstfödingen såg dagens ljus, har jag blivit lite smartare. Stämpeln har mjuknat lite och till och med lagboken har skrivits om för att underlätta för barnfamiljer att få stöd i vardagen. Det spelade ingen större roll för mig, jag behövde inget barnskydd, oberoende av hur tungt det var.

Vad jag inte hade räknat med var att situationerna där barnskyddet blandas in kan vara så oberoende av föräldrarnas ansträngningar och förmågor. Det räcker med att ett barn blir utsatt för ett brott, så görs barnskyddsanmälan lika automatiskt som…

Jag måste ta en paus. Jag mår fysiskt dåligt av att skriva. Jag glömmer att andas och rummet snurrar. Känslan tar mig på sängen. Men jag kan skriva klart. Kan! För jag vägrar låta erfarenheten och lärdomen stängas in i min trånga skalle.

Jag har lärt mig att en barnskyddsanmälan kan göras automatiskt om ett barn har en kronisk sjukdom som är svår att sköta. De orden stod länge hotfullt och tittade på en från diabetesmottagningens vägg, tillsammans med riktgivande värden för långtidsblodsocker och föreslagna åtgärder. Jag har lärt mig att en barnskyddsanmälan alltid görs om barn blir utsatta för vissa brott. Jag har också för rätt länge sedan lärt mig att föräldrar kan anmäla instanser som har att göra med ens barn, och då blir också föräldern ändå automatiskt en del av utredningen.

Här börjar spekulationerna flöda. Sluta med det! Det tjänar inget till. Det är inte någon förälder, dagis eller skola som gett upphov till detta. Men vi fann oss plötsligt inne i barnskyddets malande system.

Känslorna som uppstod? Förnedring, nederlag, ilska, besvikelse, uppgivenhet, ifrågasättande. Varför ska jag också kollas upp? Måste de ringa till dem också? Varför fokuserar man inte bara på orsaken till anmälan? Får mitt barn ens någon hjälp?

Svar: nej. Mitt barn får den här gången knappast någon direkt hjälp på grund av anmälan. Däremot fick jag släppa in två socialarbetare i mitt hem och redogöra för vår livssituation, inklusive mitt eget psykiska mående. Varför? För att de är tvungna då en anmälan gjorts och för att de vill ta reda på hur de kan hjälpa oss. Vi kommer inte längre att höra till barnskyddet efter de obligatoriska tre månader de har på sig att behandla ett ärende och besluta om följderna. Men de kom ändå fram till att omständigheterna är omänskliga, att det helt enkelt är för mycket för en vuxen att ta hand om. Vill vi ha hemhjälp? Vill vi ha familjearbete? Vill vi ha något annat? Ska de kontakta familjerådgivning? Ska de kontakta andra myndigheter? Exakt vad vill jag ha hjälp med? Vi kan få hjälp, utan att vara barnskyddsklienter. De uttryckte glasklart att det inte finns några tvivel gällande min förmåga att ta hand om mina barn, men att allt omkring är för mycket. Då kan vi få hjälp av dem, också utan att det kallas barnskydd.

20180824_1408216739730726401511520.jpg

Så kom dagen då barnskyddet gjorde mig stolt istället för skamsen. Kommunikationen är öppen, informell och till och med kryddad med några liter humor. Jag rekommenderade barnböcker att läsa tillsammans med och högt för barn som är med om jobbigheter, socialarbetarna antecknade. De berättade vilka steg de skulle ta för att utreda vad vi kan få för hjälp i vardagen, jag antecknade. Jag behöver inte ringa alla samtal. Jag messar med ”vår” socialarbetare och hon fixar. Och så fort byråkratin tillåter, heter vi inte ens barnskyddsfamilj längre. Men hjälpen finns kvar. För det händer för mycket. Lika konkret som om alla föräldrar låg på sjukhus samtidigt. Lika konkret som om huset brann ner. Lika konkret som om någon fick en kronisk sjukdom, igen.

Jag behöver inte fixa allt själv. Kan själv. Måste inte själv.

20180726_124922429531954796141336.jpg”Kan själv” är för bebisar.